Föräldraroll
Det är likadant hos alla familjer med små barn och barn i tonåren... Ibland känns det som att man ger upp liksom.. För att i nästa stund bli berörd ändå ner i hjärteroten av något de säger eller gör.
Mammor har oftast svårt för detta med känslor och att räcka till. ibland kan jag få dåligt samvete för att man inte hinner med mellan städ, matlagning, tvätt, disk, mail, jobb, jobb och jobb..... Häromdagen ryckte jag mig i kragen och satte mig på golvet med ungarna och spelade memory. Hur trevligt som helst. Och för en gångs skull vann jag, Maia brukar slå oss rätt rejält i det annars. :)
Mammor har oftast också mest känslor och mest måsten. Medans pappor blir den däringa roliga lekfarbrorn som rycker åt axlarna åt dammråttorna och lyfter barnen upp å ner under kiknande skratt.
Varför är det alltid så? Är vi kvinnor så sentimentalt naiva att vi tror att jorden slutar snurra om vi inte håller ordning och reda? Och samtidigt tror att tiden räcker åt till kärleksfulla stunder med familjen också? Att det snart, snart faktiskt finns minst 25 timmar på et dygn? Varför är det alltid, eller iaf oftast, vi kvinnor som får ta det största lasset med uppfostran? OCH hushåll? Stå och peka med hela näven när det är dags att nattas?
För att mannen som jobbat hela dagen är trött när han kommer hem och måste varva ner på soffan? Men hallå?
Vilken tur att vi inte har det så... :) Fast ibland måste man räkna till 10 och fokusera på att andas.
Till min familj och mina vänner vill jag tillägna denna otroligt vackra låt;
http://www.youtube.com/watch?v=YuJZcK6pDf0
Jag kommer alltid att finnas här för er oavsett hur mycket jobb jag än har, hur trött jag än är eller hur hur förvirrad och sentimental jag någonsin kommer att bli
Sedan kan vissa andra säga precis vad dom vill för vem orka bry sig? Egentligen??
Kramen
Mia
Mammor har oftast svårt för detta med känslor och att räcka till. ibland kan jag få dåligt samvete för att man inte hinner med mellan städ, matlagning, tvätt, disk, mail, jobb, jobb och jobb..... Häromdagen ryckte jag mig i kragen och satte mig på golvet med ungarna och spelade memory. Hur trevligt som helst. Och för en gångs skull vann jag, Maia brukar slå oss rätt rejält i det annars. :)
Mammor har oftast också mest känslor och mest måsten. Medans pappor blir den däringa roliga lekfarbrorn som rycker åt axlarna åt dammråttorna och lyfter barnen upp å ner under kiknande skratt.
Varför är det alltid så? Är vi kvinnor så sentimentalt naiva att vi tror att jorden slutar snurra om vi inte håller ordning och reda? Och samtidigt tror att tiden räcker åt till kärleksfulla stunder med familjen också? Att det snart, snart faktiskt finns minst 25 timmar på et dygn? Varför är det alltid, eller iaf oftast, vi kvinnor som får ta det största lasset med uppfostran? OCH hushåll? Stå och peka med hela näven när det är dags att nattas?
För att mannen som jobbat hela dagen är trött när han kommer hem och måste varva ner på soffan? Men hallå?
Vilken tur att vi inte har det så... :) Fast ibland måste man räkna till 10 och fokusera på att andas.
Till min familj och mina vänner vill jag tillägna denna otroligt vackra låt;
http://www.youtube.com/watch?v=YuJZcK6pDf0
Jag kommer alltid att finnas här för er oavsett hur mycket jobb jag än har, hur trött jag än är eller hur hur förvirrad och sentimental jag någonsin kommer att bli
Sedan kan vissa andra säga precis vad dom vill för vem orka bry sig? Egentligen??
Kramen
Mia
Rally helg
Jag har haft en fantastiskt trevlig helg!
Tant Anna kom och hämtade mig på fredag morgon efter att ha lämnat Maia hos dagmamman, slänger in packningen i bilen och drar söderut. Denna dag skulle Anna få uppleva något hon aldrig gjort förut - en nervös Mia. :) Jag hade väl egentligen ingenting att vara nervös för, men jag tror så här i efterhand att det handlade om att jag inte hade någon kontroll inför vad som komma skulle under helgen. Jag skulle utsätta mig själv för något jag aldrig gjort tidigare bland folk jag inte känner - ja, jag erkänner väl dårå.. lite kontrollfreak är jag allt. Men bara på ett positivt sätt förstås. :)
Resan tog oss till shoppingparadiset Ullared. En lönefredag. Grattis! haha
Men det var inte så farligt som vi hade trott, det var inte ens kö in. Och vinkat fick jag gjort också, till SötÅsa. Undrar om hon hann se slängkyssen också?
Det första jag ser när jag kom in på Ge-kås var trosor med text I <3 Morgan. Men herregud, seriöst?! Köper folk sådant??
Jag skulle väl inte ha något speciellt egentligen. Lite underkläder, byxor, mutor till barnen, Shivas och Busen skulle väl få lite också. Oftast är det väl så på sådana här spontana Ullareds resor som man hittar något. Jag tyckte inte jag handlade så mycket, men det tyckte tydligen min plånbok.. haha
Vi tog inte ens barnavdelningen - vi hade ju faktiskt en Anna-Mia dag. klara på Ge-Kås slänger vi in gula påsarna i bilen och traskar över parkeringen till nästa hus. Martin Shop är givet när man väl är där. Måste ju spana in konkurrenterna som jag vart så missnöjd med senast. Nu i det ombyggda huset gjorde de sig bättre faktiskt. Det roliga är att deras outlet priser är Lustjakts standard priser :)
Efter lite Asian buffé började Anna lessna på mitt hummande av "vi bjuder upp till dans", slängde in mig i bilen och fortsatte söderut.
Vi kommer fram till STCC banan i Falkenberg just när de ska köra sitt första varv.
Hjärtat slår sig snart ut från bröstet på mig, vad ska stall folket tro när jag kommer ner bara så där? Fast alltså, vem fan bryr sig egentligen? Där står vi som två fån, skrapar med fötterna i gruset och vet inte vad vi ska göra under tiden som vi hör bilarna svischa förbi på banan.
Sedan händer allting på samma gång. Just som vi kom på att vi kunde gå till cafeterian så länge så Anna skulle få sin efterlängtade kaffe (min mage klarade inte av den varan just då) kommer Robban. Vi ska åka på studs och hämta en hyr-husvagn i Åsa. Jag slår följe med Anna till parkeringen och lastar över min packning. Kramar om min tant innan hon åker hem och hoppar in i Robbans bil.
Det skulle ha fixats med husvagn redan på torsdagen, men något hade hindrat den snubben från att lösa det. Så Robban hade kastat sig ut på nätet för att snabbt lösa situationen, vi var ju ändå 4 st som behövde sovplats under helgen. Och det som Robban inte kan hitta på nätet, det finns inte. :)
Det var ett tag sedan vi sågs och det så himlans trevligt att få träffas igen! Det är ju inte varje dag vi har vägarna om varandra precis. Så sådana tillfällen får man ju ta hand om.
Och så måste jag ju få säga att jag nog har världens bästa man som släpper iväg mig på sådana här äventyr. Jag har alltid tagit det för givet för så har det alltid varit i vårat förhållanden att vi gör det vi tycker är kul. Men det har jag märkt på reaktioner och förhållanden i vår närhet, att det är en guldgåva.
Men de nyfunna tankarna i huvudet var jag väl mest nerövs för hur de skulle reagera, de vi skulle umgås med i depån. Robbans racingteam. Han är ju också ganska färsk i gamet så han kände ju inte alla gubbarna.
Men när man väl kom in i gänget kändes det bra. Man får ta det för var det är och det gick att koppla av och ha kul i detta sällskap. Mycket trevliga och generösa människor från Enköping och Arboga. Stockholmare är ju en klass för sig, men de gick att umgås med. haha
T.o.m de officiella toaletterna gick bra, jag är inte mycket för sådant annars. Rädd för att låsa in mig och sunkigt ni vet.. Men dag 1 var helt ok, dag 2 efter ett nattlig hällregn vart det lite blött och dag 3 luktade det lite värre - men det funkade. Jag övertyglade känslan av yrsel i det trånga båset och dum som man är försöker man kissa så tyst som möjligt.. Varför då liksom?? Man sitter ju för fan på rätt ställe för att låta.. haha
På lördag morgon var det nytt race. Anders, som hyrde bilen, hade hamnat som plats 8 på fredagen.
Man rycktes verkligen med i stämningen innan, under och efter racet. Innan kände man adrenalinet öka och blodet pulsera med full fart medans teamet fixar det sista med bilen och Anders hoppar i kläderna och har full fokus på sin uppgift. 20 minuter innan start går jag, Wilma och Maggan till kullen - jag med kameran i högsta hugg. Woom, woom, woom - jag hör bilarna ännu. Deras motorvrål skriker ikapp med pulsen i öronen.
Vi ser Anders plocka in plats efter plats och slutar som 4:a. Jag och Wilma (Anders dotter) springer tillbaka till depåboxen och glädjekramas.
De plockar återigen av karossen, mekar och donar. Samspelt, kärleksfullt och exhalterat. Slammer av verktyg, hojtande och skratten för mig tillbaka till garaget förr i tiden då man hängde med folkrace folket. :) Det här är lite andra bilar bara... haha
Maten på grillen utanför husbilen, vin och öl och dansband. Kärlek.
Under dagen vart jag även över till andra sidan, till åskådarsidan liksom. Där hade de ställt upp en massa härliga gamla fordon och jag blev alldeles salig. Var bara tvungen att ringa till Anna och påpeka att här fanns minsann inga snygga kurvor - det var bara rostiga cyklar överallt. mmoaoaoaahaha
Söndag morgon körde vi tillbaka husvagen innan loppet för dagen som skulle gå kl. 11.
Samma procedur igen - 20 minuter innan start gick vi till kullen och hoppades på ett lika bra åk denna gången. Från 4:a till 2:a iaf? Det såg bra ut, han höll sin placering. Jag ställde mig bakom tredje kurvan, zoomar in läget och räknar ner bilarna som kommer i ledning... 1..2..3..men vad fan..4..5..har det hänt något? Knyter sig imagen, men så kommer han. Jag hinner bränna av en bild och går tillbaka till kullen. Maggan säger att han har snurrat. NEJ! Gick det bra?
Anders berättar efteråt att han ville göra en omkörning, satsade och fick snurr istället. Men, som han sa, det känns bättre att ha satsat och tappat på en snurr än att inte försökt. Så sant! Man måste våga för att vinna, det gäller väl det mesta här i livet?
Han slutar 7:a
Efter racet var det dags att plocka ihop och säga farväl till våra nyfunna bekanta. Hoppas på att få träffas igen, någon gång, något race.
Robban var så gullig och körde hem mig innan stackaren hade sina massvis med mil att avverka hem till Storvik.
Tack älskade vän för en härlig helg!
Och tack Anna, för en tokdag i Ullared och föra tt du hade hand om Maia så bra på söndagen. Love you!
//Mia
Tant Anna kom och hämtade mig på fredag morgon efter att ha lämnat Maia hos dagmamman, slänger in packningen i bilen och drar söderut. Denna dag skulle Anna få uppleva något hon aldrig gjort förut - en nervös Mia. :) Jag hade väl egentligen ingenting att vara nervös för, men jag tror så här i efterhand att det handlade om att jag inte hade någon kontroll inför vad som komma skulle under helgen. Jag skulle utsätta mig själv för något jag aldrig gjort tidigare bland folk jag inte känner - ja, jag erkänner väl dårå.. lite kontrollfreak är jag allt. Men bara på ett positivt sätt förstås. :)
Resan tog oss till shoppingparadiset Ullared. En lönefredag. Grattis! haha
Men det var inte så farligt som vi hade trott, det var inte ens kö in. Och vinkat fick jag gjort också, till SötÅsa. Undrar om hon hann se slängkyssen också?
Det första jag ser när jag kom in på Ge-kås var trosor med text I <3 Morgan. Men herregud, seriöst?! Köper folk sådant??
Jag skulle väl inte ha något speciellt egentligen. Lite underkläder, byxor, mutor till barnen, Shivas och Busen skulle väl få lite också. Oftast är det väl så på sådana här spontana Ullareds resor som man hittar något. Jag tyckte inte jag handlade så mycket, men det tyckte tydligen min plånbok.. haha
Vi tog inte ens barnavdelningen - vi hade ju faktiskt en Anna-Mia dag. klara på Ge-Kås slänger vi in gula påsarna i bilen och traskar över parkeringen till nästa hus. Martin Shop är givet när man väl är där. Måste ju spana in konkurrenterna som jag vart så missnöjd med senast. Nu i det ombyggda huset gjorde de sig bättre faktiskt. Det roliga är att deras outlet priser är Lustjakts standard priser :)
Efter lite Asian buffé började Anna lessna på mitt hummande av "vi bjuder upp till dans", slängde in mig i bilen och fortsatte söderut.
Vi kommer fram till STCC banan i Falkenberg just när de ska köra sitt första varv.
Hjärtat slår sig snart ut från bröstet på mig, vad ska stall folket tro när jag kommer ner bara så där? Fast alltså, vem fan bryr sig egentligen? Där står vi som två fån, skrapar med fötterna i gruset och vet inte vad vi ska göra under tiden som vi hör bilarna svischa förbi på banan.
Sedan händer allting på samma gång. Just som vi kom på att vi kunde gå till cafeterian så länge så Anna skulle få sin efterlängtade kaffe (min mage klarade inte av den varan just då) kommer Robban. Vi ska åka på studs och hämta en hyr-husvagn i Åsa. Jag slår följe med Anna till parkeringen och lastar över min packning. Kramar om min tant innan hon åker hem och hoppar in i Robbans bil.
Det skulle ha fixats med husvagn redan på torsdagen, men något hade hindrat den snubben från att lösa det. Så Robban hade kastat sig ut på nätet för att snabbt lösa situationen, vi var ju ändå 4 st som behövde sovplats under helgen. Och det som Robban inte kan hitta på nätet, det finns inte. :)
Det var ett tag sedan vi sågs och det så himlans trevligt att få träffas igen! Det är ju inte varje dag vi har vägarna om varandra precis. Så sådana tillfällen får man ju ta hand om.
Och så måste jag ju få säga att jag nog har världens bästa man som släpper iväg mig på sådana här äventyr. Jag har alltid tagit det för givet för så har det alltid varit i vårat förhållanden att vi gör det vi tycker är kul. Men det har jag märkt på reaktioner och förhållanden i vår närhet, att det är en guldgåva.
Men de nyfunna tankarna i huvudet var jag väl mest nerövs för hur de skulle reagera, de vi skulle umgås med i depån. Robbans racingteam. Han är ju också ganska färsk i gamet så han kände ju inte alla gubbarna.
Men när man väl kom in i gänget kändes det bra. Man får ta det för var det är och det gick att koppla av och ha kul i detta sällskap. Mycket trevliga och generösa människor från Enköping och Arboga. Stockholmare är ju en klass för sig, men de gick att umgås med. haha
T.o.m de officiella toaletterna gick bra, jag är inte mycket för sådant annars. Rädd för att låsa in mig och sunkigt ni vet.. Men dag 1 var helt ok, dag 2 efter ett nattlig hällregn vart det lite blött och dag 3 luktade det lite värre - men det funkade. Jag övertyglade känslan av yrsel i det trånga båset och dum som man är försöker man kissa så tyst som möjligt.. Varför då liksom?? Man sitter ju för fan på rätt ställe för att låta.. haha
På lördag morgon var det nytt race. Anders, som hyrde bilen, hade hamnat som plats 8 på fredagen.
Man rycktes verkligen med i stämningen innan, under och efter racet. Innan kände man adrenalinet öka och blodet pulsera med full fart medans teamet fixar det sista med bilen och Anders hoppar i kläderna och har full fokus på sin uppgift. 20 minuter innan start går jag, Wilma och Maggan till kullen - jag med kameran i högsta hugg. Woom, woom, woom - jag hör bilarna ännu. Deras motorvrål skriker ikapp med pulsen i öronen.
Vi ser Anders plocka in plats efter plats och slutar som 4:a. Jag och Wilma (Anders dotter) springer tillbaka till depåboxen och glädjekramas.
De plockar återigen av karossen, mekar och donar. Samspelt, kärleksfullt och exhalterat. Slammer av verktyg, hojtande och skratten för mig tillbaka till garaget förr i tiden då man hängde med folkrace folket. :) Det här är lite andra bilar bara... haha
Maten på grillen utanför husbilen, vin och öl och dansband. Kärlek.
Under dagen vart jag även över till andra sidan, till åskådarsidan liksom. Där hade de ställt upp en massa härliga gamla fordon och jag blev alldeles salig. Var bara tvungen att ringa till Anna och påpeka att här fanns minsann inga snygga kurvor - det var bara rostiga cyklar överallt. mmoaoaoaahaha
Söndag morgon körde vi tillbaka husvagen innan loppet för dagen som skulle gå kl. 11.
Samma procedur igen - 20 minuter innan start gick vi till kullen och hoppades på ett lika bra åk denna gången. Från 4:a till 2:a iaf? Det såg bra ut, han höll sin placering. Jag ställde mig bakom tredje kurvan, zoomar in läget och räknar ner bilarna som kommer i ledning... 1..2..3..men vad fan..4..5..har det hänt något? Knyter sig imagen, men så kommer han. Jag hinner bränna av en bild och går tillbaka till kullen. Maggan säger att han har snurrat. NEJ! Gick det bra?
Anders berättar efteråt att han ville göra en omkörning, satsade och fick snurr istället. Men, som han sa, det känns bättre att ha satsat och tappat på en snurr än att inte försökt. Så sant! Man måste våga för att vinna, det gäller väl det mesta här i livet?
Han slutar 7:a
Efter racet var det dags att plocka ihop och säga farväl till våra nyfunna bekanta. Hoppas på att få träffas igen, någon gång, något race.
Robban var så gullig och körde hem mig innan stackaren hade sina massvis med mil att avverka hem till Storvik.
Tack älskade vän för en härlig helg!
Och tack Anna, för en tokdag i Ullared och föra tt du hade hand om Maia så bra på söndagen. Love you!
//Mia
Värk igen
Finns det verkligen ingenting som kan bita på min spänningsvärk? Emellanåt tror jag fanimig att huvudet ska trilla av eller explodera. Denna omgången hos läkaren fick jag tabletter som skulle få mina muskler att slappna av inför natten. Jag tog en i torsdags innan jag lade mig och var fan inte människa igen förrän fredag eftermiddag... å inte hjälpte den heller.
Jag blir så less på denna bultande värk! Den har funnits där i många år, ena stunden värre än den andra. Fram på höstkanten är den hemsk. Men vad fan - jag lever och jag kan leva, så vem klagar? :)
Just nu har jag en pirrande känsla i magen, en känsla jag nästan glömt av. En känsla jag hade som barn dagarna innan man skulle åka iväg på kollo och träffa en massa andra likasinnade ungar och ledare. Att sova bland folk man inte känner och vara rädd för att göra bort sig. Jag pratar gärna i sömnen och kan göra de mest genanta saker. Skillnaden idag är att man inte skäms längre.
Men som sagt, känslan finns där i magtrakten för lite nervöst är det inför helgen. Jag har sett fram emot den så länge och nu är den snart här, den helgen man aldrig trodde skulle komma för den var så långt borta. Ja, ni fattar grejen. :)
Det är på fredag det händer. Först ska jag ha en Anna-dag och vi ska lulla runt på Ge-Kås. haha.. Sedan åker vi 20 minuter sydväst och hamnar då i Vinberg. Där finns förhoppningsvis en glad och avslappnad Robban som tar emot oss med öppen famn. Jag ska bo med Robban och hans vänner på STCC banan över helgen och spana sportvagnsrally. :) Jag ska alltså bo i en husvagn med folk jag inte känner... haha.. tokroligt!
Det roligaste dock är att äntligen få träffa Robban igen!
På söndag kommer troligtvis Seppo och Maia och hämtar upp mig och så drar vi vidare till Malmö och Swedbank Arena. En tung match som jag inte vågar tippa, men självklart hoppas man på 3 göteborska poäng!
Idag är det val, ska strax dra på mig kläder och knata bort till skolan för att lägga min röst. Tyvärr, Reinfeldt - du får inte min! Därefter väntar BLÅVITTshopen på mina arbetskrafter och klacken på gemensam skönsång.
Snart skiner Poseidon och blåvitt står kvar!!!
Panodil Zapp, kärlek och vatten - så överlever man.
Take care!
//Mia
Jag blir så less på denna bultande värk! Den har funnits där i många år, ena stunden värre än den andra. Fram på höstkanten är den hemsk. Men vad fan - jag lever och jag kan leva, så vem klagar? :)
Just nu har jag en pirrande känsla i magen, en känsla jag nästan glömt av. En känsla jag hade som barn dagarna innan man skulle åka iväg på kollo och träffa en massa andra likasinnade ungar och ledare. Att sova bland folk man inte känner och vara rädd för att göra bort sig. Jag pratar gärna i sömnen och kan göra de mest genanta saker. Skillnaden idag är att man inte skäms längre.
Men som sagt, känslan finns där i magtrakten för lite nervöst är det inför helgen. Jag har sett fram emot den så länge och nu är den snart här, den helgen man aldrig trodde skulle komma för den var så långt borta. Ja, ni fattar grejen. :)
Det är på fredag det händer. Först ska jag ha en Anna-dag och vi ska lulla runt på Ge-Kås. haha.. Sedan åker vi 20 minuter sydväst och hamnar då i Vinberg. Där finns förhoppningsvis en glad och avslappnad Robban som tar emot oss med öppen famn. Jag ska bo med Robban och hans vänner på STCC banan över helgen och spana sportvagnsrally. :) Jag ska alltså bo i en husvagn med folk jag inte känner... haha.. tokroligt!
Det roligaste dock är att äntligen få träffa Robban igen!
På söndag kommer troligtvis Seppo och Maia och hämtar upp mig och så drar vi vidare till Malmö och Swedbank Arena. En tung match som jag inte vågar tippa, men självklart hoppas man på 3 göteborska poäng!
Idag är det val, ska strax dra på mig kläder och knata bort till skolan för att lägga min röst. Tyvärr, Reinfeldt - du får inte min! Därefter väntar BLÅVITTshopen på mina arbetskrafter och klacken på gemensam skönsång.
Snart skiner Poseidon och blåvitt står kvar!!!
Panodil Zapp, kärlek och vatten - så överlever man.
Take care!
//Mia