Mina solstrålar
Det blåvita livet suger fett just nu. Jag orkar ingenting, blev helt apatiskt. Man bara fortsätter i sina rutinmönster liksom..... jävla skit!
I röran här hemma igår fick jag oväntat kaffebesök. Det var trevligt, då mannen var i Stockholm och sonen drivit mig till nästintill vansinne halva kvällen.... Nettan kom upp en stund över en kopp och Maia ska genast ta över hela scenen. Hon är vår lilla teaterapa, hmm? - undrar var hon fått det ifrån?! :)
En liten händelse fick miga tt vakna upp ur mitt tunga tillstånd för en stund, en händelse som fick oss att skratta gott och glömma livets svårigheter. En händelse som kanske inte betyder något för er, men för oss blev det guld värt.
Nettan har skrivit en ny Lucia sång till barnens lussetåg i lokalen. Hon sjunger den för oss och Maia pladdrar sig igenom sången och har inte tid att ens bry sig om vad Nettan sjunger. Hela världen kretsar kring lilltjejen.. Maia uppsnappar dock att det är en lusse sång och säger snabbt och stolt - "då ska jag vara kladdkaka!" Istället för att tillrättavisa henne tillåter jag mig själv att le. Alltså, bara en sådan enkel sak som att le med sina barn har inte ens funnit på planeringen - sorgligt att man tappar så mycket ork. Maia springer ut i hallen och hämtar sin nya pepparkaksklänning och håller upp den. Med ett leende och intensivitet säger hon "det vita är grädde!" Då brister vi ut i gapskratt allihopa och det var så skönt!
Så - ta vara på alla stunder, trots att det ibland är grymt svårt!
Carpe Diem!
//Mia
I röran här hemma igår fick jag oväntat kaffebesök. Det var trevligt, då mannen var i Stockholm och sonen drivit mig till nästintill vansinne halva kvällen.... Nettan kom upp en stund över en kopp och Maia ska genast ta över hela scenen. Hon är vår lilla teaterapa, hmm? - undrar var hon fått det ifrån?! :)
En liten händelse fick miga tt vakna upp ur mitt tunga tillstånd för en stund, en händelse som fick oss att skratta gott och glömma livets svårigheter. En händelse som kanske inte betyder något för er, men för oss blev det guld värt.
Nettan har skrivit en ny Lucia sång till barnens lussetåg i lokalen. Hon sjunger den för oss och Maia pladdrar sig igenom sången och har inte tid att ens bry sig om vad Nettan sjunger. Hela världen kretsar kring lilltjejen.. Maia uppsnappar dock att det är en lusse sång och säger snabbt och stolt - "då ska jag vara kladdkaka!" Istället för att tillrättavisa henne tillåter jag mig själv att le. Alltså, bara en sådan enkel sak som att le med sina barn har inte ens funnit på planeringen - sorgligt att man tappar så mycket ork. Maia springer ut i hallen och hämtar sin nya pepparkaksklänning och håller upp den. Med ett leende och intensivitet säger hon "det vita är grädde!" Då brister vi ut i gapskratt allihopa och det var så skönt!
Så - ta vara på alla stunder, trots att det ibland är grymt svårt!
Carpe Diem!
//Mia
Kommentarer
Trackback