Lördag 27 november
Den sista lördagen i november är helig. Alltid. Varje år! Det är då vi flickor samlas över en hög paket och slåss för kung och fosterland. Kärlek.
Dagen började tidigt. Jag kunde inte sova - jag hade ju blivit med kamera dagen innan som stått på laddning över natten. Strax innan sex satt jag med en kaffe och bruksanvisningen till min nya Sony DSLR-A450.
Kunde knappt vänta på att få börja använda den. att fotgrafera är nästan lika avslappnande och underbart som att dansa. Att se händelsernas ögonblick bakom linsen är en skön tillfredsställelse. Jag önskar jag kunde mer om fotografering, lika mycket som jag önskar att jag hade någon att rock n roll bugga med.
Busen blev expriment för rörliga bilder
Vid halv åtta rustade jag upp mig till tänderna med varma kläder. Minus 10 grader ute och jag hade gett mig fan på att fånga solen. Jag fullkomligt avskyr kyla, men vad gör man inte?
Min tanle var Stensjön, men när jag kommer dit inser jag att jag måste längre bort för att få solen över vattnet. Åker till Hästviken i Mölnlycke och där var det ta mig fan så jävla kallt och blåsigt så jag inte hade någon känsel i fingrarna efter ett par minuter bara. Handtagen till trappan på bryggan var bara stora istappar och vågornas brus vid strandkanten var iskullar. Rätt så fräckt, men jävligt kallt.
Ingen sol i sikte så jag gav upp Hästviken och begav mig mot Stensjön igen i hopp om några fågellyft. När jag kör ut från parkeringen ser jag en skylt som kan förbrylla en något. Detta med uttryck.... var för heter det "se upp" ?? Helt bokstavligt blir det ju ganska så befängt.
Jag kör gamla 40 vägen i krönet mellan Cochlear och stallet ser jag den - soluppgången! Ställer mig på bromsen och backar tillbaka en liten bit för att kunna parkera bilen på en liten avtagsficka. Inte en tanke på att det skulle kunna komma en bil och köra in i röva på mig... Gudskelov slapp jag det. Doften av bränt gummi ligger kvar i bilen när jag låser och springer över vägen. Galopperar ner för den snötäckta stigen som så många hästar gjort, minns snabbt tiden då man själv satt på hästryggen och hade vinden i håret.
Väl nere på lilla berget är jag så betagen av soluppgången så jag glömmer rätt inställning på kameran. Skit samma, det var så fint! Här blåste det inte lika mycket, var faktiskt inte ens kallt om mina stackars fingrar.
Det är på vägen tillbaka upp igen som mitt knä gnäller på mig. Var det verklgen så långt? haha
Avslutar i alla fall morgonen vid Stensjön. Några fågellyft fick jag inte. När jag klev ur bilen flyger svanarna över mig. Fort som fan fipplar jag loss linsskyddet, auto på och skjut av. Blev så där bra, men har man gett sig fan på att plåta fåglar så har man. :)
När jag kände att jag kunde givit min högra hand för en kopp varm choklad var det dags att åka hem.
Få upp värmen och ångan lite. Det var dags att ta tag i dagens städ inför kvällens partaj. Skickade gubbe och barn till Trollhättan, öste på 50 tals rockabilly och tog en sak i taget. Det flöt på fint, hann t.o.m klart kök, hall, toa och vardagsrum! Kontor och sovrum funkade som "ställer-det-där-så-länge" förvaring. :) Precis som Maia gjorde imrose när hon ville (!) självmant städa på sitt rum. Konstigt nog hamnade alla de stora grejerna i hallen... hrm..
Förutom tältet, det ställde hon i sin säng. Helt plötsligt hade hon ju fått en massa sapce att leka på.
Fast det är klart, man kan inte städa hela tiden. Måste ju kolla emellanåt så kameran är lika laddad som en själv inför kvällen.
Dekorations stenarna var en av överaskningarna till flickorna denna kväll. Det är godis, görgod choklad. :)
Provade makro foto på blommor och änglar. De första vita har jag fått av min goe son och de tre små coola kommer från min söta chef Lisa. Min bebis hittade sin plats på bordet och utan blixt lyckades jag fånga honom.
När jag står i köket och förbereder mingelmaten droppar de in, en efter en, mina fantastiska väninnor! Jag skulle aldrig överleva utan dem! De som hade äran att förgylla min kväll idag blev Dollan, Petra (eller Perra som hon heter numera.. haha), Pernilla, Elli, tant Anna, Joanna, Jenny, Carro, Linda och Madde.
Jag bjöd på laxsnittar, räkkrusader, salami, ost, oliver, soltorkade tomater, choklad, kaka, kex, skinkrullar och lite smått och gott. Det var mumma!
Å så var det då äntligen dags för det vi alla har längtat efter ett helt år! Klappleken! Man kan få hjärtsvikt för midre.. haha. Lets go girls!
Tack tjejer för en underbar afton!!
Utekvällen på stan blev inte riktigt som jag förväntat mig. Herregud vad jag saknade min dansante vän!
Jag, Elli, Pernilla och Anna gick till Dubliners övervåning. Där brukar det alltid vara bra, men denna kväll var mupparnas undantag. Sicket folk.... Men eftersom dansen aldrig lämnar min kropp va man ändå bosatt nån timme på dansgolvet. Total nekande all form av närmanden och bara svängde loss. Åh, vad jag velat dansa med dig!!
Efter ett gick jag och Anna till Rosen och träffade Robert. Inte ens där kände vi att kvällen hade någon höjdpunkt. Vi var bara där en snabb sväng, vid kvart över två hämatde våra respektive oss. Min älskade sötaste Seppo - du betyder allt för mig! Jag är en lyckligt lottad tjej!
Robert passade på att åka med oss, smidigt när grannen är med på stan. Kramen!!
Nu är jag hungrig, frukost vore på sin plats. Barnen har mumsat chips hela morgonen och tittat på Karate Kid 3 :)
Take care out there!
Hela tiden!
//Mia
Dagen började tidigt. Jag kunde inte sova - jag hade ju blivit med kamera dagen innan som stått på laddning över natten. Strax innan sex satt jag med en kaffe och bruksanvisningen till min nya Sony DSLR-A450.
Kunde knappt vänta på att få börja använda den. att fotgrafera är nästan lika avslappnande och underbart som att dansa. Att se händelsernas ögonblick bakom linsen är en skön tillfredsställelse. Jag önskar jag kunde mer om fotografering, lika mycket som jag önskar att jag hade någon att rock n roll bugga med.
Busen blev expriment för rörliga bilder
Vid halv åtta rustade jag upp mig till tänderna med varma kläder. Minus 10 grader ute och jag hade gett mig fan på att fånga solen. Jag fullkomligt avskyr kyla, men vad gör man inte?
Min tanle var Stensjön, men när jag kommer dit inser jag att jag måste längre bort för att få solen över vattnet. Åker till Hästviken i Mölnlycke och där var det ta mig fan så jävla kallt och blåsigt så jag inte hade någon känsel i fingrarna efter ett par minuter bara. Handtagen till trappan på bryggan var bara stora istappar och vågornas brus vid strandkanten var iskullar. Rätt så fräckt, men jävligt kallt.
Ingen sol i sikte så jag gav upp Hästviken och begav mig mot Stensjön igen i hopp om några fågellyft. När jag kör ut från parkeringen ser jag en skylt som kan förbrylla en något. Detta med uttryck.... var för heter det "se upp" ?? Helt bokstavligt blir det ju ganska så befängt.
Jag kör gamla 40 vägen i krönet mellan Cochlear och stallet ser jag den - soluppgången! Ställer mig på bromsen och backar tillbaka en liten bit för att kunna parkera bilen på en liten avtagsficka. Inte en tanke på att det skulle kunna komma en bil och köra in i röva på mig... Gudskelov slapp jag det. Doften av bränt gummi ligger kvar i bilen när jag låser och springer över vägen. Galopperar ner för den snötäckta stigen som så många hästar gjort, minns snabbt tiden då man själv satt på hästryggen och hade vinden i håret.
Väl nere på lilla berget är jag så betagen av soluppgången så jag glömmer rätt inställning på kameran. Skit samma, det var så fint! Här blåste det inte lika mycket, var faktiskt inte ens kallt om mina stackars fingrar.
Det är på vägen tillbaka upp igen som mitt knä gnäller på mig. Var det verklgen så långt? haha
Avslutar i alla fall morgonen vid Stensjön. Några fågellyft fick jag inte. När jag klev ur bilen flyger svanarna över mig. Fort som fan fipplar jag loss linsskyddet, auto på och skjut av. Blev så där bra, men har man gett sig fan på att plåta fåglar så har man. :)
När jag kände att jag kunde givit min högra hand för en kopp varm choklad var det dags att åka hem.
Få upp värmen och ångan lite. Det var dags att ta tag i dagens städ inför kvällens partaj. Skickade gubbe och barn till Trollhättan, öste på 50 tals rockabilly och tog en sak i taget. Det flöt på fint, hann t.o.m klart kök, hall, toa och vardagsrum! Kontor och sovrum funkade som "ställer-det-där-så-länge" förvaring. :) Precis som Maia gjorde imrose när hon ville (!) självmant städa på sitt rum. Konstigt nog hamnade alla de stora grejerna i hallen... hrm..
Förutom tältet, det ställde hon i sin säng. Helt plötsligt hade hon ju fått en massa sapce att leka på.
Fast det är klart, man kan inte städa hela tiden. Måste ju kolla emellanåt så kameran är lika laddad som en själv inför kvällen.
Dekorations stenarna var en av överaskningarna till flickorna denna kväll. Det är godis, görgod choklad. :)
Provade makro foto på blommor och änglar. De första vita har jag fått av min goe son och de tre små coola kommer från min söta chef Lisa. Min bebis hittade sin plats på bordet och utan blixt lyckades jag fånga honom.
När jag står i köket och förbereder mingelmaten droppar de in, en efter en, mina fantastiska väninnor! Jag skulle aldrig överleva utan dem! De som hade äran att förgylla min kväll idag blev Dollan, Petra (eller Perra som hon heter numera.. haha), Pernilla, Elli, tant Anna, Joanna, Jenny, Carro, Linda och Madde.
Jag bjöd på laxsnittar, räkkrusader, salami, ost, oliver, soltorkade tomater, choklad, kaka, kex, skinkrullar och lite smått och gott. Det var mumma!
Å så var det då äntligen dags för det vi alla har längtat efter ett helt år! Klappleken! Man kan få hjärtsvikt för midre.. haha. Lets go girls!
Tack tjejer för en underbar afton!!
Utekvällen på stan blev inte riktigt som jag förväntat mig. Herregud vad jag saknade min dansante vän!
Jag, Elli, Pernilla och Anna gick till Dubliners övervåning. Där brukar det alltid vara bra, men denna kväll var mupparnas undantag. Sicket folk.... Men eftersom dansen aldrig lämnar min kropp va man ändå bosatt nån timme på dansgolvet. Total nekande all form av närmanden och bara svängde loss. Åh, vad jag velat dansa med dig!!
Efter ett gick jag och Anna till Rosen och träffade Robert. Inte ens där kände vi att kvällen hade någon höjdpunkt. Vi var bara där en snabb sväng, vid kvart över två hämatde våra respektive oss. Min älskade sötaste Seppo - du betyder allt för mig! Jag är en lyckligt lottad tjej!
Robert passade på att åka med oss, smidigt när grannen är med på stan. Kramen!!
Nu är jag hungrig, frukost vore på sin plats. Barnen har mumsat chips hela morgonen och tittat på Karate Kid 3 :)
Take care out there!
Hela tiden!
//Mia
Tack vare mina bilder
God morgon gott folk!
Ibland kan jag uppleva att det är tack vare mina bilcer som jag kommer ihåg saker och ting från förr. Det behöver inte sträcka sig så jättelångt tillbaka, ibland blir jag mörkrädd för mitt otroligt braiga minne. :(
Då är jag extra glad i mina bilder som hjälper mig att minnas.
Innan min gamla dator havererade inföskaffade jag mig en liten extern hårddisk för att bevara bilderna i. Det tar upp ganska mycket plats, för det blir en del bilder. :) Den gamla datorn står nu förhoppningsvis fortfarande nere hos Mats (där den funkade konstigt nog, men inte hos mig), jag har inte fått för mig att undersöka detta närmare eftersom jag har bilderna i tryggt förvar i den externa. Trodde jag..... Nu får jag inte igång den externa, den bara står och blinkar..... GAH!!!!!
Inte nog med det, nu börjar denna dator jag har också att krångla. Och de bilderna har jag inte säkerhetskopierat. Inte mer än de som ligger på FB. Oh no! Please, if there is a gog - don´t make this happen to me!
Sitter här med min stora kopp kaffe och njuter av den lilla ensamstund jag får på morgonen. Förkylningen känns lite bättre - tack Sinova! Min älskling kom hem redan igår kväll och familjeangelägenheter har fått oss att öppna ögonen lite grand. Gud vad jag har saknat dessa morgonkramar och ta-hand-om mig känslor! Nästan som nykär igen, det blev en pånytt tänkande. Seppo - jag älskar dig!!
Om vi ska backa bandet lite med hjälp av mina bilder så hamnar vi på marknaden som gick av stapeln den 6 november i Hällingsjö. Det var jättemysigt, men kallt. Petri och Karolina hade gjort ett hästjobb med att få allting att rulla på och alla var görnöjda. Ser fram emot en vår repris på detta! 
Den helgen var det Alla Helgon helgen också, så på kvällen tog jag och Maia en snabb sväng förbi den otroligt vackra kyrkogården bara för att låta synen svepa över alla ljusen. Gud så fint!
Vi var på kyrkogården och tände ljus för mormor och Sanna på torsdagen innan. Och för Michael Jackson naturligtvis, det är Maia noga med. :)
Jag har fler bilder som det ska bloggas om, men det får bli en annan dag. Nu har klockan slagit 07 och det är signalen till att väcka mina huliganer. :)
All kärlek till er och ta hand om varandra!
//Mia
Förkyld
NEJ!!! Vaknade imorse med tväront i halsen. Jag har inte tid med detta nu! Inte denna veckan! Ska proppa mig sketfull med Echinagard och halstabletter!
Min vän fick åka hem från sjukhuset efter en dryg vecka. Med blodförtunnande medicin och en magnetröntgen senare var det många tankar som hann virvla runt innanför hjärnbalken. Vad snabbt livet kan vända egentligen. Men de fann inga tumörer och det var ju för väl. En propp i hjärnan räcker mer än väl.
Jag var också hos läkaren igår. Gick på drop-in, tänkte att jag skulle vara stark nu och fixa detta. Varför vara löjlilgt rädd för nålar när jag klarar att gadda mig? Varför vara rädd för vita rockar och sterila miljöer?
Jag tog min kölapp, anmälde mig och satte mig att vänta. 20 minuter med ihärdigt stirrande på TV4 gick bra. Med sedan började det krypa i kroppen. Vågade inte lämna min plats heller ifall man skulle bli uppropad. Hjärtat slår hårdare, det kryper myror längs ryggraden och klumpen växer i magen. Jag ville kräkas. ANDAS! Titta inte på läkarna som fladdrar förbi i sina blåa rockar och flopprande tofflor. Läs inte medicin eller patient bladet som ligger på bordet.
Å så blev det min tur...efter 1 timme. Läkaren såg mitt obehag så vi gjorde undersökningen väldigt snabbt och smidigt. Tack gode gud att det finns sådana läkare! Tack Sahlgrenska!
Hon tog lite prover och tittade på den godartade vad-det-nu-hette och sa att än är det ingen fara. T.o.m BLODPROV fick hon ta utan att jag svimmade eller ens mådde dåligt. Herregud vad jag är bra!!
Fast när jag satte mig i bilen i Sahlgrenskas parkeringshus fick jag stanna upp och varva ner lite. Jag hade gått in så hårt i rollen att klara av denna pärs så när den var över blev mina ben gelé. :)
Men allt var ju bra och det är bara till å köra vidare :)
Igår kväll fick vi besök av Robert. Det var najs. Kan inte avslöja dock vad han gjorde här egentligen mer än att vara sådär trevlig som bara han kan.
Tänk att det finns en del som jag skulle vilja blogga om, men som jag har vett nog att inte göra. Visst får man lov att ha fri åsikt, men det ligger i ens vett och etikett att inte haspla ur sig allting. Man bör tänka efter före innan man skriver något.
Det var nära att det blev infekterat mellan en mycket god vän och mig när hon hade gjort en kommentar som sårade mig ganska bra. Inte alls hennes mening, men hon ringde aldrig och sa förlåt. Jag brukar inte vara dryg i sådana avseenden, men denna gång ville jag iaf ha en ursäkt. 2 veckor gick utan ett ord. Sedan träffades vi på ett kalas och det kändes jättekonstigt. Dagen efter vaknar jag upp och känner att vad fan, så här kan vi ju inte hålla på. Barnsligt och onödig hjärtesorg. Jag messar henne jag älskar dig och sedan är vi igång med vårt sms chatt :) Hon visste inte att det tagit så hårt och var orolig för mig eftersom jag var så tyst på kalaset.
Vi har inte träffats eller pratats vid än, men jag vet att hon för alltid finns i mitt hjärta.
"Knowing you´ll always be my friend means everything to me. Like yoy are, I´ll always be. Eventhough we´re not always near, I don´t have the slightest fear.
I know you´ll be there, ready to care.
Through up and downs, through bliss or when blue. Like you are for me - I am for you!"
//Mia
Min vän fick åka hem från sjukhuset efter en dryg vecka. Med blodförtunnande medicin och en magnetröntgen senare var det många tankar som hann virvla runt innanför hjärnbalken. Vad snabbt livet kan vända egentligen. Men de fann inga tumörer och det var ju för väl. En propp i hjärnan räcker mer än väl.
Jag var också hos läkaren igår. Gick på drop-in, tänkte att jag skulle vara stark nu och fixa detta. Varför vara löjlilgt rädd för nålar när jag klarar att gadda mig? Varför vara rädd för vita rockar och sterila miljöer?
Jag tog min kölapp, anmälde mig och satte mig att vänta. 20 minuter med ihärdigt stirrande på TV4 gick bra. Med sedan började det krypa i kroppen. Vågade inte lämna min plats heller ifall man skulle bli uppropad. Hjärtat slår hårdare, det kryper myror längs ryggraden och klumpen växer i magen. Jag ville kräkas. ANDAS! Titta inte på läkarna som fladdrar förbi i sina blåa rockar och flopprande tofflor. Läs inte medicin eller patient bladet som ligger på bordet.
Å så blev det min tur...efter 1 timme. Läkaren såg mitt obehag så vi gjorde undersökningen väldigt snabbt och smidigt. Tack gode gud att det finns sådana läkare! Tack Sahlgrenska!
Hon tog lite prover och tittade på den godartade vad-det-nu-hette och sa att än är det ingen fara. T.o.m BLODPROV fick hon ta utan att jag svimmade eller ens mådde dåligt. Herregud vad jag är bra!!
Fast när jag satte mig i bilen i Sahlgrenskas parkeringshus fick jag stanna upp och varva ner lite. Jag hade gått in så hårt i rollen att klara av denna pärs så när den var över blev mina ben gelé. :)
Men allt var ju bra och det är bara till å köra vidare :)
Igår kväll fick vi besök av Robert. Det var najs. Kan inte avslöja dock vad han gjorde här egentligen mer än att vara sådär trevlig som bara han kan.
Tänk att det finns en del som jag skulle vilja blogga om, men som jag har vett nog att inte göra. Visst får man lov att ha fri åsikt, men det ligger i ens vett och etikett att inte haspla ur sig allting. Man bör tänka efter före innan man skriver något.
Det var nära att det blev infekterat mellan en mycket god vän och mig när hon hade gjort en kommentar som sårade mig ganska bra. Inte alls hennes mening, men hon ringde aldrig och sa förlåt. Jag brukar inte vara dryg i sådana avseenden, men denna gång ville jag iaf ha en ursäkt. 2 veckor gick utan ett ord. Sedan träffades vi på ett kalas och det kändes jättekonstigt. Dagen efter vaknar jag upp och känner att vad fan, så här kan vi ju inte hålla på. Barnsligt och onödig hjärtesorg. Jag messar henne jag älskar dig och sedan är vi igång med vårt sms chatt :) Hon visste inte att det tagit så hårt och var orolig för mig eftersom jag var så tyst på kalaset.
Vi har inte träffats eller pratats vid än, men jag vet att hon för alltid finns i mitt hjärta.
"Knowing you´ll always be my friend means everything to me. Like yoy are, I´ll always be. Eventhough we´re not always near, I don´t have the slightest fear.
I know you´ll be there, ready to care.
Through up and downs, through bliss or when blue. Like you are for me - I am for you!"
//Mia
Tattoo beroende :)
Hej hopp!
Igår var jag och gjorde nummer 6 :) Det blev en g-klav på bröstet och det blev så jävla bra så jag blev alldeles mållös :) Henke fick en syn när han gjorde den, med en fortsättning med noter och lite rockabillyinslag upp över axeln. Ascoolt, vi ska kolla på det nästa gång. Vi fyllde även i stjärntecknen på armen så nu är de helt klara förhoppningsvis.
Det gjorde mer ont på underamen än på bröstet. G-klaven sitter ett par cm under nyckelbenet och ibland var det riktigt skönt. När vibrationerna från nålen kändes i benet var det som lite mini massage. Me like!
Däremot ogillade jag tydligen markeringstejepn jävligt skarpt. Jag är ju inplastad från det att jag lämnar Henke till det att jag hoppar in i duschen morgonen efter. Som idag då. Jag hade stora fula röda ilskna märken där tejpen haft fäste på huden.
Men vad fan - man kan inte ha det bra jämt.
Livet är ju bra märkligt. En vacker dag får man ett besked som kastar ner en i skorna och får en att vackla. Ett litet besked som påminner en om hur jävla otacksam man egentligen är när man har det så bra. Varför kan man aldrig lära sig att ta hand om livet? Ta vara på det man har, det är så skört.
All min styrka till dig Pernilla!!! Älskar dig!
Jag lever sedan en tid tillbaka efter mottot Crea Diem. Skapa Dagen.
Det har hjälpt mig ett otal gånger. Varför gå omkring och fundera, analysera och planera hästår framåt?
Det är så ljuvligt att kunna ta en dag i taget och bara andas. Visst, det går inte alltid, men det ger en tillfredsställelse att kunna skjuta in den tekniken emellanåt i vardagen.
Kan man inte skapa så får man fånga den dagen som skapas åt en. Carpe Diem.
Första dagen på jobbet idag utan Abbe. Vår högljudda, energiska, spralliga och sköna prao. Det var två fartfyllda veckor med det energiknippet i affären. Tack Abbe - önskar dig all lycka i din framtid. Hoppas du lärde dig något. :)
Det har varit omtumlande dagar och jag hade kunnat blogga massor om allting, men när finns tiden? Nu när man väl sitter här gör man det lite i stress, ungarna ska väckas om... 4 minuter..
Andas
Crea Diem!!
//Mia
Igår var jag och gjorde nummer 6 :) Det blev en g-klav på bröstet och det blev så jävla bra så jag blev alldeles mållös :) Henke fick en syn när han gjorde den, med en fortsättning med noter och lite rockabillyinslag upp över axeln. Ascoolt, vi ska kolla på det nästa gång. Vi fyllde även i stjärntecknen på armen så nu är de helt klara förhoppningsvis.
Det gjorde mer ont på underamen än på bröstet. G-klaven sitter ett par cm under nyckelbenet och ibland var det riktigt skönt. När vibrationerna från nålen kändes i benet var det som lite mini massage. Me like!
Däremot ogillade jag tydligen markeringstejepn jävligt skarpt. Jag är ju inplastad från det att jag lämnar Henke till det att jag hoppar in i duschen morgonen efter. Som idag då. Jag hade stora fula röda ilskna märken där tejpen haft fäste på huden.
Men vad fan - man kan inte ha det bra jämt.
Livet är ju bra märkligt. En vacker dag får man ett besked som kastar ner en i skorna och får en att vackla. Ett litet besked som påminner en om hur jävla otacksam man egentligen är när man har det så bra. Varför kan man aldrig lära sig att ta hand om livet? Ta vara på det man har, det är så skört.
All min styrka till dig Pernilla!!! Älskar dig!
Jag lever sedan en tid tillbaka efter mottot Crea Diem. Skapa Dagen.
Det har hjälpt mig ett otal gånger. Varför gå omkring och fundera, analysera och planera hästår framåt?
Det är så ljuvligt att kunna ta en dag i taget och bara andas. Visst, det går inte alltid, men det ger en tillfredsställelse att kunna skjuta in den tekniken emellanåt i vardagen.
Kan man inte skapa så får man fånga den dagen som skapas åt en. Carpe Diem.
Första dagen på jobbet idag utan Abbe. Vår högljudda, energiska, spralliga och sköna prao. Det var två fartfyllda veckor med det energiknippet i affären. Tack Abbe - önskar dig all lycka i din framtid. Hoppas du lärde dig något. :)
Det har varit omtumlande dagar och jag hade kunnat blogga massor om allting, men när finns tiden? Nu när man väl sitter här gör man det lite i stress, ungarna ska väckas om... 4 minuter..
Andas
Crea Diem!!
//Mia
Mår bra
Hej hopp
Det har varit fartfyllda dagar och trots det trista vädret mår jag great! Tänk vad vänskap och kärlek kan göra underverk med ens själ och hjärta!
Och barnen - dessa små underverk som man blir tokig på emellanåt, men gud så jag älskar mina små huliganer. :)
Vi har varit iväg på små helgutflykter, sn sväng var vi på Mölndals Museum. Jag blev så såld när jag var där med Lavefors och ville så gärna visa mina barn. Det var mysigt. Fick så härlig kontakt med Emil och det värmde så gött. Göran slöt upp på en fika.
Vi har även varit på Lek och Bus landet på Backaplan. Det var lite tungt... barnen sprang ju runt själva i 2 timmar. En annan fick träsmak i röva av stolen och var görtrött efter sena utekvällar..... men vad gör man inte?! :)
Jag har fått nya foto uppdrag och det är görkul! Fast jag skulle behöva en ny kaamera nu för den jag har börjar ge upp. Men skam den som ger sig.
En torsdag stod jag i Skatås och plåtade IFK´s träning. Svinkallt. Kameran bråkade som fan och jag var inte nöjd med mycket. Förutom de trevliga spelarna och ledarna som verkligen förgyllde tillfällena. Seb, Robin, Ragge och Adam är verkligen snälla att plåta. De gör sig bra hur som helst. :) När jag kollade igenom bilderna hemma var jag inte nöjd. Hur skulle jag kunna skicka ngt av detta till vår grafiker? Jag valde ut 16 st iaf, gjorde en lätt redigering av färg och skärpa och skickade dem. Det tog två timmar så ringer han och frågar om de kan skickas vidare till nästa grafiker också. :) Gud vad kul!! Dessa bilder kan ju inte publicera här nu då, jag väntar till de är använda till sitt syfte.
Igår morse var jag ner och plåtade Rådasjön. Gud så vackert och fridfullt. Jag vågade mig t.o.m ut på bryggan!
Hade det varit lite bättre väder så hade jag fått fullföljt uppdraget med att plåta MRK ute på sjön. Fast det vete fan om jag hade vågat. Sitta i en liten följbåt och koncentrera mig bakom kameran utan att översköljas av min rädsla för att trilla i....
Och så har jag äntligen fått gjort våra stjärntecken som jag ritade för länge sedan. Nu sitter de tryggt på min underarm - lejonet, jungrun och oxen. Jag stämde träff med Henke och vi lär ses igen! Jag sprudlar av idéer och vill ha mer! :)
Nu kom mina små kottar - det är frukost dags!
Take care out there!
/Mia
Det har varit fartfyllda dagar och trots det trista vädret mår jag great! Tänk vad vänskap och kärlek kan göra underverk med ens själ och hjärta!
Och barnen - dessa små underverk som man blir tokig på emellanåt, men gud så jag älskar mina små huliganer. :)
Vi har varit iväg på små helgutflykter, sn sväng var vi på Mölndals Museum. Jag blev så såld när jag var där med Lavefors och ville så gärna visa mina barn. Det var mysigt. Fick så härlig kontakt med Emil och det värmde så gött. Göran slöt upp på en fika.
Vi har även varit på Lek och Bus landet på Backaplan. Det var lite tungt... barnen sprang ju runt själva i 2 timmar. En annan fick träsmak i röva av stolen och var görtrött efter sena utekvällar..... men vad gör man inte?! :)
Jag har fått nya foto uppdrag och det är görkul! Fast jag skulle behöva en ny kaamera nu för den jag har börjar ge upp. Men skam den som ger sig.
En torsdag stod jag i Skatås och plåtade IFK´s träning. Svinkallt. Kameran bråkade som fan och jag var inte nöjd med mycket. Förutom de trevliga spelarna och ledarna som verkligen förgyllde tillfällena. Seb, Robin, Ragge och Adam är verkligen snälla att plåta. De gör sig bra hur som helst. :) När jag kollade igenom bilderna hemma var jag inte nöjd. Hur skulle jag kunna skicka ngt av detta till vår grafiker? Jag valde ut 16 st iaf, gjorde en lätt redigering av färg och skärpa och skickade dem. Det tog två timmar så ringer han och frågar om de kan skickas vidare till nästa grafiker också. :) Gud vad kul!! Dessa bilder kan ju inte publicera här nu då, jag väntar till de är använda till sitt syfte.
Igår morse var jag ner och plåtade Rådasjön. Gud så vackert och fridfullt. Jag vågade mig t.o.m ut på bryggan!
Hade det varit lite bättre väder så hade jag fått fullföljt uppdraget med att plåta MRK ute på sjön. Fast det vete fan om jag hade vågat. Sitta i en liten följbåt och koncentrera mig bakom kameran utan att översköljas av min rädsla för att trilla i....
Och så har jag äntligen fått gjort våra stjärntecken som jag ritade för länge sedan. Nu sitter de tryggt på min underarm - lejonet, jungrun och oxen. Jag stämde träff med Henke och vi lär ses igen! Jag sprudlar av idéer och vill ha mer! :)
Nu kom mina små kottar - det är frukost dags!
Take care out there!
/Mia