Sicken dag!
Let med tell you about my wedneysday...............
Onsadg morgon hade Maia bestämt sig för att vara på sitt jävligaste humör. Hm.. Jag låter henne gojta sig i soffan en stund medans jag gör mitt sedvanliga morgon msn med underbara Rebecka. Hon är för jävla rolig och lyckas alltid få mig att dra på smilbanden. Hennes son är ett yrväder och hittar på de mesta busen. Denna morgon hade han tydligen vattnat tangentbordet med saft. :)
Sommarlov nu då så skolväskan behöer nte packas, men extra kläder till fritids ska ju med. Och alla rutiner hängde med - halva morgonen. Tills Maia bara lade sig ner på golvet och tokskriker. Ca 3 minuter innan vi ska gå liksom. Suck.
Tänkte att nä nu räcker det. Sätter henne i "dumstolen" (som numera är Emils fåtölj eftersom den landat i vardagsrummet då vi renoverar hans rum) och låter henne gapa där en stund. Sätter mig sedan med henne och pratar. Åh - denna gången lyssnar hon faktiskt och säger förlåt! Tjoho!!
Erinrar mig Emil vid den åldern och minns att vi fick direktiv att sätta oss ner och prata med honom så vi kommer i hans nivå. Det funkade görbra och troligtvis kommer det funka med Maia också. Bara gubben min hakar på!
Morgonens strul innebar att vi kom lite sent till dagmamman, men det gick bra ändå. Hinner iaf med 9 bussen och varvar ner på bussen. Leker min nya tankelek där jag övertalar mig själv att väga positivt mot negativt. Det funkar för det mesta och kanske är inte allt så jobbigt ändå?!
Hoppar av bussen på Berzelii och går på lätta moln ner till 7eleven för att inhandla världens goaste, mest beroendeframkallande, kaffe. Och inser att mina pengar ligger i byxfickan - i byxorna hemma på sovrumsgolvet...
Men med min välkända nuna kunde jag ändock få mitt kaffe och lovade att jag skulle betala senare. Vilket jag gjorde några timmar efteråt då det var dags för påfyllning. Den koppen behövdes också för att varva ner - ska förklara varför..
Jobbet flyter på bra. Packar postorders, svarar på mail, plockar och donar. Kommer leverans från adidas - bara 2 lådor, skönt! Lisa ville att jag skulle ringa när de kommit så jag ska sätta mig ner på pallen och ta fram min telefon under kassadisken - och vrider till knät så illa så jag skrek högt. Fy fan och snabelA vad ont det gjorde! Och inte fan kunde jag stödja på det heller. Mitt i mina tårar ringer det i min telefon. Trots smärta har jag alltså, rent rutinmässigt, ringt Lisa. När jag hör hennes röst fattar jag att jag ringt och min röst spricker. Jag stundom skrattar och gråter, kände mig skitdum som lipar i telefon. Men det som var mest skrattretande var min första tanke - "jag vill inte till Rolle, jag har inte rakat benen!" Herregud Mia vad du e bäng! (Rolle är vår massör på IFK, han har tagit hand om mig innan) Men vad fan - man kan ju inte sätta där på deras bänk med ludna ben och hårig bikinilinje... guud så pinsamt. hahah
Nåväl, Lisa kommer över till Berzelii med värktabletter. Jag ringer Rolle och frågar vad jag ska göra. Linda in säger han så du slipper svullnaden. Ok, med vad? På Berzelii har vi inga sådana förnödenheter. Vi tager vad vi haver - på lagret låg ett ensamt örngott. Det blev lite hemmameck och så vips - jag fick iaf det snyggaste omslaget med de vackra färgerna!
Några timmar senare hade det inte blivit mycket bättre så när Seppo slutade jobbet vid 14 åkte vi ner till Kungsbacka närakut. Tyckte egentligen inte att det behövdes för jag hade hittat ett sätt att stödja benet på så att det int gjorde ont när jag gick. Fast jag hittar en massa bra undanflykter när det gäller att åka till doktorn. Hehe
När jag låg på rygg på britsen tänkte jag att detta är väl inget. Det gör inte ont när han trycker och vrider. Sen fick jag lägga mig på mage och fy saaaataaan sicken smärta återigen. Vad han tvungen att bända benet så?
Det konstateras att det är ledbandet som har spruckit, inte helt dock. Puh!! Så nu är det tabletter, kryckor och återbesök om 10 dagar.
Familjen har varit jättegoa och trots allt stök och all pain så mår jag fint!
Onsadg morgon hade Maia bestämt sig för att vara på sitt jävligaste humör. Hm.. Jag låter henne gojta sig i soffan en stund medans jag gör mitt sedvanliga morgon msn med underbara Rebecka. Hon är för jävla rolig och lyckas alltid få mig att dra på smilbanden. Hennes son är ett yrväder och hittar på de mesta busen. Denna morgon hade han tydligen vattnat tangentbordet med saft. :)
Sommarlov nu då så skolväskan behöer nte packas, men extra kläder till fritids ska ju med. Och alla rutiner hängde med - halva morgonen. Tills Maia bara lade sig ner på golvet och tokskriker. Ca 3 minuter innan vi ska gå liksom. Suck.
Tänkte att nä nu räcker det. Sätter henne i "dumstolen" (som numera är Emils fåtölj eftersom den landat i vardagsrummet då vi renoverar hans rum) och låter henne gapa där en stund. Sätter mig sedan med henne och pratar. Åh - denna gången lyssnar hon faktiskt och säger förlåt! Tjoho!!
Erinrar mig Emil vid den åldern och minns att vi fick direktiv att sätta oss ner och prata med honom så vi kommer i hans nivå. Det funkade görbra och troligtvis kommer det funka med Maia också. Bara gubben min hakar på!
Morgonens strul innebar att vi kom lite sent till dagmamman, men det gick bra ändå. Hinner iaf med 9 bussen och varvar ner på bussen. Leker min nya tankelek där jag övertalar mig själv att väga positivt mot negativt. Det funkar för det mesta och kanske är inte allt så jobbigt ändå?!
Hoppar av bussen på Berzelii och går på lätta moln ner till 7eleven för att inhandla världens goaste, mest beroendeframkallande, kaffe. Och inser att mina pengar ligger i byxfickan - i byxorna hemma på sovrumsgolvet...
Men med min välkända nuna kunde jag ändock få mitt kaffe och lovade att jag skulle betala senare. Vilket jag gjorde några timmar efteråt då det var dags för påfyllning. Den koppen behövdes också för att varva ner - ska förklara varför..
Jobbet flyter på bra. Packar postorders, svarar på mail, plockar och donar. Kommer leverans från adidas - bara 2 lådor, skönt! Lisa ville att jag skulle ringa när de kommit så jag ska sätta mig ner på pallen och ta fram min telefon under kassadisken - och vrider till knät så illa så jag skrek högt. Fy fan och snabelA vad ont det gjorde! Och inte fan kunde jag stödja på det heller. Mitt i mina tårar ringer det i min telefon. Trots smärta har jag alltså, rent rutinmässigt, ringt Lisa. När jag hör hennes röst fattar jag att jag ringt och min röst spricker. Jag stundom skrattar och gråter, kände mig skitdum som lipar i telefon. Men det som var mest skrattretande var min första tanke - "jag vill inte till Rolle, jag har inte rakat benen!" Herregud Mia vad du e bäng! (Rolle är vår massör på IFK, han har tagit hand om mig innan) Men vad fan - man kan ju inte sätta där på deras bänk med ludna ben och hårig bikinilinje... guud så pinsamt. hahah
Nåväl, Lisa kommer över till Berzelii med värktabletter. Jag ringer Rolle och frågar vad jag ska göra. Linda in säger han så du slipper svullnaden. Ok, med vad? På Berzelii har vi inga sådana förnödenheter. Vi tager vad vi haver - på lagret låg ett ensamt örngott. Det blev lite hemmameck och så vips - jag fick iaf det snyggaste omslaget med de vackra färgerna!
Några timmar senare hade det inte blivit mycket bättre så när Seppo slutade jobbet vid 14 åkte vi ner till Kungsbacka närakut. Tyckte egentligen inte att det behövdes för jag hade hittat ett sätt att stödja benet på så att det int gjorde ont när jag gick. Fast jag hittar en massa bra undanflykter när det gäller att åka till doktorn. Hehe
När jag låg på rygg på britsen tänkte jag att detta är väl inget. Det gör inte ont när han trycker och vrider. Sen fick jag lägga mig på mage och fy saaaataaan sicken smärta återigen. Vad han tvungen att bända benet så?
Det konstateras att det är ledbandet som har spruckit, inte helt dock. Puh!! Så nu är det tabletter, kryckor och återbesök om 10 dagar.
Familjen har varit jättegoa och trots allt stök och all pain så mår jag fint!
Hur orkar man?
Jag känner att dimman sakta omsluter mig. En dimma med ångest, hjärtklappning och yrsel.
Det är alldeles för många måsten och jag är bara en! Hur ska jag orka?
Jag gillar att ha många bollar i luften och mår bäst av att vara administrativt aktiv. Men när allt för många saker och ting runtomkring inte riktigt går som jag önskar, då orkar jag bara inte.
Ni vet - det är som att sakta fylla på en bägare och se hur sista droppen som rinner över. Det är när den sista droppen faller som mina tårar bränner.
Imorse lät jag mina tårar falla i samma takt som som jag drog slipklossen på de spacklade väggarna i Emils rum.
Jag vill bli klar där inne så vi kan få in alla Emils saker i hans rum igen.
Jag drog fram en sopsäck strax innan slipandet och hivade ner alla Maias saker som ligger framme och i vägen, i storarum, kontor, hall och kök.
Jag är less på att mitt hem ser ut som en avlastningsplats. Jag är less på att ungarna gnäller och piper och är uppkäftiga. Jag är less på att företaget inte blomstrar. Jag är less på min lön och min arbetstid på BLÅVITTshopen.
Jag är less på mig själv som kan med att tycka så jävla synd om mig själv när jag vet att det finns människor, och vänner, som mår 1000 gånger sämre.
Imorse kom mina tårar när Emil klart och tydligt visade att han inte lyssnar ett skit på vad man säger. Vi sitter i soffan och jag bad om ursäkt för att jag var lite gnällig. Förklarade för honom att jag bara är EN person, EN mamma, jag orkar inte göra allt själv, jag skulle behöva lite hjälp. Får jag hjälp så kan man ju lägga den tiden som blir över på något kul vi kan göra tillsammans.
"Förstår du vad jag säger?" -Ja. "Hör du vad jag säger?" -Ja. "Kan du upprepa vad jag sa?" -Jag hörde inte. SUCK!!!
Igår var jag och Seppo på marknaden i Saltkällan. Tydligen var det rekordlite folk, jag har heller aldrig varit med om så dålig försäljning på en stormarknad. Visserligen ca 600 kr mer än ingenting och så får man ju se det som så att vi fick ut lite reklam, men ändå. Mitt i allt kändes det tungt. Inte gjorde det saken bättre att när vi kommer hem får jag en obehagskänlsa i kroppen. Vid uppackningen hände något som skämde vettet ur mig. Jag svimmade för en kort sekund.
Det var bland det läskigaste jag varit med om. Svartnar för ögonen, blodet rusar, huvudet dunkar och benen bara viker sig. Som tur var hade jag Emils madrass alldeles under mig så jag föll mjukt. Sen ser jag stjärnor.
Seppo satt vid datorn och han fattade nog aldrig vad som hände. Inte jag heller tror jag. Låg stilla en stund, sedan tvingade jag mig själv att göra färdigt allt efterarbete från marknaden.
Jag vet inte vad som tagit åt mig. Vill bara gråta hela tiden, huvudet brusar och är alldeles varm.
Orkar verkligen ingenting.
Ge mig ett trollspö för fan!! Trivs inte i min kropp just nu.
Nu ska jag msn`a med Jill S. Hon kan få mig på bättre humör kanske.
Ha det gott därute. Och vad som än händer i era liv - ta hand om er! Fånga dagen och ta hand om imorgon.
Love,
Mia
Det är alldeles för många måsten och jag är bara en! Hur ska jag orka?
Jag gillar att ha många bollar i luften och mår bäst av att vara administrativt aktiv. Men när allt för många saker och ting runtomkring inte riktigt går som jag önskar, då orkar jag bara inte.
Ni vet - det är som att sakta fylla på en bägare och se hur sista droppen som rinner över. Det är när den sista droppen faller som mina tårar bränner.
Imorse lät jag mina tårar falla i samma takt som som jag drog slipklossen på de spacklade väggarna i Emils rum.
Jag vill bli klar där inne så vi kan få in alla Emils saker i hans rum igen.
Jag drog fram en sopsäck strax innan slipandet och hivade ner alla Maias saker som ligger framme och i vägen, i storarum, kontor, hall och kök.
Jag är less på att mitt hem ser ut som en avlastningsplats. Jag är less på att ungarna gnäller och piper och är uppkäftiga. Jag är less på att företaget inte blomstrar. Jag är less på min lön och min arbetstid på BLÅVITTshopen.
Jag är less på mig själv som kan med att tycka så jävla synd om mig själv när jag vet att det finns människor, och vänner, som mår 1000 gånger sämre.
Imorse kom mina tårar när Emil klart och tydligt visade att han inte lyssnar ett skit på vad man säger. Vi sitter i soffan och jag bad om ursäkt för att jag var lite gnällig. Förklarade för honom att jag bara är EN person, EN mamma, jag orkar inte göra allt själv, jag skulle behöva lite hjälp. Får jag hjälp så kan man ju lägga den tiden som blir över på något kul vi kan göra tillsammans.
"Förstår du vad jag säger?" -Ja. "Hör du vad jag säger?" -Ja. "Kan du upprepa vad jag sa?" -Jag hörde inte. SUCK!!!
Igår var jag och Seppo på marknaden i Saltkällan. Tydligen var det rekordlite folk, jag har heller aldrig varit med om så dålig försäljning på en stormarknad. Visserligen ca 600 kr mer än ingenting och så får man ju se det som så att vi fick ut lite reklam, men ändå. Mitt i allt kändes det tungt. Inte gjorde det saken bättre att när vi kommer hem får jag en obehagskänlsa i kroppen. Vid uppackningen hände något som skämde vettet ur mig. Jag svimmade för en kort sekund.
Det var bland det läskigaste jag varit med om. Svartnar för ögonen, blodet rusar, huvudet dunkar och benen bara viker sig. Som tur var hade jag Emils madrass alldeles under mig så jag föll mjukt. Sen ser jag stjärnor.
Seppo satt vid datorn och han fattade nog aldrig vad som hände. Inte jag heller tror jag. Låg stilla en stund, sedan tvingade jag mig själv att göra färdigt allt efterarbete från marknaden.
Jag vet inte vad som tagit åt mig. Vill bara gråta hela tiden, huvudet brusar och är alldeles varm.
Orkar verkligen ingenting.
Ge mig ett trollspö för fan!! Trivs inte i min kropp just nu.
Nu ska jag msn`a med Jill S. Hon kan få mig på bättre humör kanske.
Ha det gott därute. Och vad som än händer i era liv - ta hand om er! Fånga dagen och ta hand om imorgon.
Love,
Mia