miaeliasson

081020. kl 20.29

Så vart man på väg till huvudstaden igen. Ensam denna gången, känns lite som att resa tillbaka i tiden då man färdades ensam mellan stationerna i Stockholm.

Det är ca 1 timme kvar till beräknat ankomst, åker tåg denna gången. Lyckades komma över ruskigt billiga biljetter. 

Tompa ska möta mig på centralen, men det känns aldrig tryggt med den gubben förrän man verkligen ser honom - att han är på plats. Många ord och mindre handling.. jag har lärt mig att leva med det. Eller rättare sagt - jag har lärt mig att hantera det. Känns som att det är ngt med karlsläktet som änna ligger i deras gener. Eller ngt.. :) Inget negativt, snarare småcharmigt

Det enda jag inte fick med mig på resan var min nyinköpta dagbok i sidentyg. Får bli lite här i anteckningar iställer på den nyinköpta laptopen. 

Utan Jimmy hade jag inte suttit med den i knät nu. Tack vännen, för allt du gör och är. Men gör och var inte för mycket, jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Apropå min nya dagbok jag nämnde nyss så kunde jag inte låta bli den när jag fick syn på den på Rusta i lördags. 

Jag har inte skrivit (by hand) dagbok på länge, utan försökt uppdatera mig på bloggen istället. Å det har ju alla märkt hur mycket tid över man har till det liksom..

Men när jag fick se denna bok i siden, rosa, så forsade gamla minnen över mig. När jag var yngre skrev jag ofta dagbok fast det kanske inte alltid blev de djupaste känslor.

Det fanns ju folk som faktiskt läste dagboken... arrghh! Så jag vågade liksom inte leva ut ordentligt.

Men iaf... på Indiska hade de på denna tiden dessa fantastiskt fina sidenböckerna. Jag trodde att de var utrotade för länge sedan. Å så hittade jag dem på Rusta , av alla ställen!

Det har jag ju lärt mig att hittar man ngt på Rusta eller ÖB som man gillar så ska man inte tveka. De köper in restpartier (alltså utgående varor som inte kommer igen).

Johanna köpte en görgo parfym till mig för några år sedan som höll länge. Man är la sparsam eller?? :) När jag skulle köpa en ny visade det sig att den utgått. DAMN!

Det var bara till att köpa en annan som jag inte alls var lika nöjd med, den luktade ju inte "mia".. Döm om min förvåning när jag springer på samma parfym

på ÖB ngn månad senare!... Gissa om jag köpte största flaskan?! haha

Alltså jag har funderat lite på det här som jag skrev förut om att inte våga öppna sig helt i sin egen dagbok.. Vill man verkligen det? Egentligen?

Jag tror jag mår bäst av att behålla mina minnen och hemligheter för mig själv. Allt vill man inte dela med sig av! Eller? 

På den tiden hade man en del saker som man gärna inte ville att folk skulle få veta. Inte fan skriver väl man om det då eller?

Sedan kan man inte läsa andras dagböcker, det är som att försöka tyda en annans tankar. För hur sammanhängande är man när man själv vet vad man menar?

Det kan tolkas på olika sätt ur olika synvinklar, alla meningar. Jag tror inte man ska haka upp sig på skrivna meningar, a och o är att kunna prata. 

Herregud, det tog mig flera år att behärska den konsten. Jag menar tjöta kan jag ju, men prata... om sig själv.. om känslor och funderingar..

Ännu bearbetar jag ngt litet varje dag, omedvetet. Kanske är det därför jag tycker så mycket om att skriva. Eller att sjunga. 

Jag vill så mycket med mitt liv idag. Men främst vill jag hjälpa och ge. Tänk om man kunde göra ngt för alla som behöver hjälpen idag?

Vad kan man göra för att ge en hjälpande hand? Bara finnas till! Lite saknar jag mitt arbete på skolorna. Man blir påmind om den tiden då gamla elever ler och hälsar.

Det är tacksamt och då mår jag bra. 

Att vara incestbarn är ta mig fan inte lätt! Men jag har kravlat mig upp ur skiten och byggt upp en fin tillvaro med familj och vänner. 

Vad kan jag göra för att hjälpa andra stackars barn och vuxna som utsatts? Man kan ingen hjälpa förrän de vill ha hjälpen.

Hur fan kom jag in på det här nu då? Man blir ju deprimerad.. Nä nu får jag justera i mp3´n... Se där ja, lite positiv dunka dunka blir bra. :)

Nu åker vi från Katrineholm.. klockan är 20.54 och jag börjar bli pömsig. Måste hålla mig vaken. Lite pinsamt att somna bland folk man inte känner. Man vet

ju aldrig om man snarkar, tappar huvudet eller pratar i sömnen.. haha

Jag ska avslöja mitt livs mest pinsamma grej - min familj mobbar mig än idag för detta. Det kanske skulle vara ngt för Gerts fredagsfräckis? 

Jag är i tonåren, sitter på bussen på väg hem. Jag sitter kanske 4-5 säten från längst bak. 2 säten framför mig sitter en hyfsat söt gojting. 

Känner att det bubblar lite i magen, min hållplats är nästa så jag tror jag kan hålla mig. Men det bara ökar och jag tänker att va fan "en smygis gör väl inget"

Håller emot och släpper lite grann... världens  brak! Som jag upplevde det iaf. Herregud! Killen framför vänder sig om och vad fan gör jag?

För att skylla ifrån mig vänder jag mig också om - och inser att det är ingen där.. Jag dööör!

Nästan samtidigt stannar hållplatsen för min hållplats och jag är den enda som ska av. Ensam, med blossande röda kinder och säkert efterlämnande dofter

går jag av bussen med roande blickar i ryggen. 

Hahaha, nu kan ni försöka köra över mig! 

Läste en strof idag som Christer skrivit i sin status på facebook. "Man måste våga för att vinna". Så sant!!

22.44, Älvsjö

Nu e jag hemma hos Tompa å myser. :) Hans kära sambo mobbar mig hjärtligt för min goa dialekt å vi har allmänt trevligt.

Tidig morgon imorgon så vi bör knoppa snart.

En liten notis bara.. på digitaltavlan i tågvagnen hälsades vi välkomna till Stockholm och underrättades att det var -50 grader

ute. What the ****