Jag är så fjompig :)
När det gäller nya platser, nya människor och ensamhet är jag väldigt fjompig. Jag är faktiskt en väldigt blyg flicka när jag inte har någon vid min sida. Nu vet jag att några av tjejerna bara skakar på huvudet, men så är det. :)
Som idag - jag skulle på min första företagsträff med Företagarna Mölndal. Det var lunch på Ifvars och föreläsning av hemlig gäst. Människor jag aldrig träffat och ett ställe jag aldrig varit på.
Efter en koll på nätet av adress så åkte jag iväg med 40 minuters marginal. Hittade dit på 10 minuter så jag satt i bilen på parkeringen i 20 minuter innan jag gick in. Alltså återstod det 10 minuter innan vi skulle träffas.
Ifvars är en lunchrestaurang dit många går, upptäckte jag. Hur ska jag kunna veta vilka av alla dessa människor som det är jag ska träffa? Inga skyltar såg jag heller. Det måste ju se dumt ut när man står där som ett levande frågetecken så jag småläste lite matsedlar och broschyrer ett par minuter innan jag gick och ställde mig i hallen där ingen kunde se mig. Med bankande hjärta och tusen funderingar ringde jag ordföranden (Anita), men inget svar.. Suck - jaja, jag åker väl hem igen då..
Satte mig i bilen och slår på motorn. Men något inom mig säger att jag inte ska därifrån. 1 minut kvar... Jag ringer Anita igen och hon svarar! :) Kändes lite fånigt när jag förklarade situationen, men jag kunde känna hennes leende genom luren. "Kom du in - jag möter dig". Jättetrevlig kvinna och sen gick det jättebra. Det blev många som kom, fler än det brukar fick jag veta av min bordsgranne. Det tråkiga var att jag var hungrig när jag kom och maten var jättegod, men jag kunde inte förmå mig att äta upp allt. Antagligen var det nervositeten som gjorde att maten bara växte i munnen på mig. Men kaffet gick ner utan problem! :)
Det var ett trevligt bryt i vardagen och man knöt nya kundkontakter. När jag väl känner att jag inte är ensam så har jag inga som helst problem att mala på. Det är bara det när man ska ta sig över tröskeln - in i verkligheten.
Bara några timmar efter mötet ringer min andra bordsgranne till mig. Det visar sig att han är aktiv i Fässbergs IF och hade ett förslag åt mig om att synas på deras sida som en del i marknadsföringen i ett nytt projekt de har.
Vi har pratats vid och mailats information och det låter mycket intressant!
För er som inte redan märkt det så har Mumin gjort entré hos Sideline! Leksakerna har anlänt, kläderna kommer troligtvis i februari eller mars.
Lite ur kollektionen. Maia har missuppfattat det här med armpuffar - för henne är det hattar! :) Nåja, allting går ju om man bara vill.
På tal om Maia - nu kommer hon med regnjackan på sig, skolväskan på ryggen, körandes dockvagnen med favoritkaninen i. Helt normalt förutom att hon har gröna fotbollar i ansiktet som hennes kära bror så förnöjt har sitt dit med sin nya stämpel han fick av tandlläkaren.. Myckert vackert..
Börjar bli dags att avrunda för idag - Seppo vill ha hjälp med att lägga ungarna.
Ha det bäst!
Å tack mamma för i söndags - våra marknadsrundor är alltid lika efterlängtade!
Kram på er
Mia
Som idag - jag skulle på min första företagsträff med Företagarna Mölndal. Det var lunch på Ifvars och föreläsning av hemlig gäst. Människor jag aldrig träffat och ett ställe jag aldrig varit på.
Efter en koll på nätet av adress så åkte jag iväg med 40 minuters marginal. Hittade dit på 10 minuter så jag satt i bilen på parkeringen i 20 minuter innan jag gick in. Alltså återstod det 10 minuter innan vi skulle träffas.
Ifvars är en lunchrestaurang dit många går, upptäckte jag. Hur ska jag kunna veta vilka av alla dessa människor som det är jag ska träffa? Inga skyltar såg jag heller. Det måste ju se dumt ut när man står där som ett levande frågetecken så jag småläste lite matsedlar och broschyrer ett par minuter innan jag gick och ställde mig i hallen där ingen kunde se mig. Med bankande hjärta och tusen funderingar ringde jag ordföranden (Anita), men inget svar.. Suck - jaja, jag åker väl hem igen då..
Satte mig i bilen och slår på motorn. Men något inom mig säger att jag inte ska därifrån. 1 minut kvar... Jag ringer Anita igen och hon svarar! :) Kändes lite fånigt när jag förklarade situationen, men jag kunde känna hennes leende genom luren. "Kom du in - jag möter dig". Jättetrevlig kvinna och sen gick det jättebra. Det blev många som kom, fler än det brukar fick jag veta av min bordsgranne. Det tråkiga var att jag var hungrig när jag kom och maten var jättegod, men jag kunde inte förmå mig att äta upp allt. Antagligen var det nervositeten som gjorde att maten bara växte i munnen på mig. Men kaffet gick ner utan problem! :)
Det var ett trevligt bryt i vardagen och man knöt nya kundkontakter. När jag väl känner att jag inte är ensam så har jag inga som helst problem att mala på. Det är bara det när man ska ta sig över tröskeln - in i verkligheten.
Bara några timmar efter mötet ringer min andra bordsgranne till mig. Det visar sig att han är aktiv i Fässbergs IF och hade ett förslag åt mig om att synas på deras sida som en del i marknadsföringen i ett nytt projekt de har.
Vi har pratats vid och mailats information och det låter mycket intressant!
För er som inte redan märkt det så har Mumin gjort entré hos Sideline! Leksakerna har anlänt, kläderna kommer troligtvis i februari eller mars.
Lite ur kollektionen. Maia har missuppfattat det här med armpuffar - för henne är det hattar! :) Nåja, allting går ju om man bara vill.På tal om Maia - nu kommer hon med regnjackan på sig, skolväskan på ryggen, körandes dockvagnen med favoritkaninen i. Helt normalt förutom att hon har gröna fotbollar i ansiktet som hennes kära bror så förnöjt har sitt dit med sin nya stämpel han fick av tandlläkaren.. Myckert vackert..
Börjar bli dags att avrunda för idag - Seppo vill ha hjälp med att lägga ungarna.
Ha det bäst!
Å tack mamma för i söndags - våra marknadsrundor är alltid lika efterlängtade!
Kram på er
Mia
Kommentarer
Trackback